Dragon´s Back Race 2021

Intro

Dragons back Race är ett “Stage-race” som sträcker sig över sex dagar och går igenom hela Wales. Startar i Conwy castle i norr och slutar i Cardiff castle i söder. Totalt är sträckan 380km och 17400hm. Organisation sätter upp ett camp för varje kväll. Där serveras varm mat på kvällen och frukost på morgonen. Där finns grundläggande sjukvård. Toaletter och ett föruppsatt 8-manna tält att sova i. Alltid finns ett vattendrag i närheten för egenvård.

Man får starta när man vill men tidigast klockan 06.00. Det finns flera checkpoints varje dag som måste passeras i rätt ordning. Banorna är omärkta och man får navigera med karta eller GPS-fil i klockan eller telefon. Jag använde bara klockan. Öppnade aldrig karta eller tittade i telefon. Inför tävlingen får du packa två säckar. En på 69L och max 15kg, i den har du ombyte, sovsäck, liggunderlag och dag-maten för veckan. Du får INTE ta med någon mat från campet. Den andra säcken är en så kallad Dropbag, 10L och 2,5kg. Den får du tillgång till en gång (support point, på en bestämd plats under dagen. Därutöver finns det en vattenstation där det bara finns vatten. Resten får du lösa själv. Du får handla i butiker som är tillgängliga för alla och fylla vatten där du anser lämpligt på berget.

Support point och water point har båda cut-offs, reptider. Det finns även ibland en Guidance time - en rekommenderad tid för att komma i mål innan 22.00, tiden som banan stänger. Missar man en cut-off eller sluttiden är man ute. Man kan då få fortsätta men du är “utom tävlan”. Ingen sluttid. Ingen trofé. Ingen “dragon slayer”. Mer info finns att läsa på dragonsbackrace.com.

Dag 1 - 48km 3430hm - Tid ute 12h07min

Start i Conwy castle. Håller ihop mer Patrizia och Henrik. En outtalad men självklar allians. För mig,  sällskap och hjälp att hitta nödvändigt tempo. I en tävling och terräng jag inte har någon kännedom om. Känner tidigt en svagt stressad stämning. Det går lite för fort för mig men hanterbart. Tickar av checkpoints. Börjar lära mig hur snabbt man rör sig, hur checkpoints ser ut och vad man ska leta efter. Börjar tappa mot Patrizia och Henrik under stigningen av Tryfan. Väldigt varmt, lätt att dra på sig värme man sen inte blir av med. Måste stanna ibland för att hålla systemet i balans. Krampkänningar i nedre lår. Kortar steget, sänker farten. Men känner igen mig i kroppen, gjort varmare lopp. Vet hur hårt hjärtat kan slå, känner mig trygg i gränserna.

Kommer ikapp de andra och passerar först Henrik och sen Patrizia när vi börjar närma oss krönet. Stigningen är lös och sand-stenig. Känns så väl igen från främst echapee och Lavaredo. Stannar till för vatten, glass och läsk i Pen-Y-Pass. Patrizia kommer in i stationen strax efter. Sitter ner en stund och sänker en Fanta sjukt snabbt. Skulle tagit två. Fyller 3 flaskor vatten, som borde varit 4 och sticker ut med Patrizia. Ser Henrik komma in strax efter att vi lämnat. Börjar stigningen mot Crib Goch. En del på banan som jag har bävat inför. En kam med stup på ena sidan. Glad över att få göra den med sällskap och på solvarma, vindstilla klippor. Efter ett tag behöver man scrambla, gränsen mellan klättring och löpning. Arrangören har placerat ut guider på de mer tekniska avsnitten som kan visa den bästa linjen. Tack! Vänjer mig snart vid höjden och känslan. Börjar tycka att det är kul. Kommer fram till den riktiga kammen. Försiktig i början men känner snart att det är mer spännande än obehagligt. Efter några fler passager där man gör bäst i att titta uppåt, mot guiden, har vi passerat Crib Goch och påbörjar en lång löpning längs det U-formade berget. Utsikten är fantastisk och bergen är nära och mäktiga. Även om jag längtar till tältlägret så kan jag uppskatta min placering i världen. Tacksamhet, förväntan, äventyr. Börjar bli lite kort på vatten men luften är svalare. Efter en lite för lång och brant grässlänt ner till lägret är vi i mål. Snabb tvättning i bäck med yrselanfall pga av lågt blodsocker, hänt förr, inget farligt. Sen försöka äta, packa iordning, förbereda nästa dag och sist sova/vila. Ställer klockan på 5.00.


Dag 2 58km 2890hm - Tid ute 14h20min

Frukost. Packar. Startar 06.40 med Patrizia. Henrik startar senare. Märker tidigt att Patrizia känns lite snabbare än mig, stark på asfalt. Nämnt tidigare att jag kommer ta det lugnt. Tydligen blir det varmare idag. Många dagar kvar. Släpper henne. Börjar klättra upp genom skog och ängar. Förbi ruiner och murar. Videochattar med Marie efter att jag ser andra plockar upp sina mobiler. Mottagning är en sällsynt företeelse. Bubblande mysigt att se henne och att få prata med henne. Fortsätter ner för grässlänten. Mycket gräs. Upp för en kulle ner för en kulle. Fyller vatten när jag kan. Äter en macka. Tittar på klockan. Har jag cut-off problem? Kollar förtryckta kort. Kollar karta. Hmm.. Ökar farten. Kommer in i WaterPoint 15min efter Guidetiden (12.00) och 45min före cut-off (13.00). Behöver skynda mig. Ökar ytterligare, pressar på, kommer ifatt Patrizia. Tar en halvdålig genväg, tappar 5min. Kommer in med 40min kvar till Cut-off (14.45). För nära och får en lite tankeställare, vill inte fallera på slarv. Den här dagen kommer det sen visa sig att 20% av startfältet ströks, däribland Henrik tyvärr. Sitter så länge jag vågar. Äter min mat och lugnar ner kroppen. Går ut ur checkpoint och försöker fortsätta äta men det går inte. sätter mig igen och tvingar i mig det sista. Väldigt varmt nu. Tar det lite lugnare framöver. Drog på mig värme för att skynda mig till Cut-off. Gör många stigningar i hög värme. Stannar vid en sjö (Llyn Du) med några andra och svalkar mig. Blöt T-shirt, blöt keps. Tar mig ner för rejält stenig terräng, känns igen från Echappee.

Nöter på, lite väl bekvämt egentligen. Känner det. Låg på energi, svårt att få i mig nåt. Upp för ett berg ner för ett berg. Sista berget, Diffwys, solnedgång, havet, bergen. Stannar upp, andas in, andas ut. Tar in. Släpper ut. Sparar i långtidsminnet.
Börjar bli törstig. Varit kort på vatten ett tag och två varma dagar gör sig påminda. Hör ett porlande under gräset på väg ner från berget. Ser inget men kan känna det med handen. Trycker in en flaska, fyller en, fyller två. Har vattenreningsfilter på båda. Guld värda.

Kommer ner på en asfaltsväg och börjar springa. Typiskt maniskt ultratugg, känns igen. Ca 8km till mål. tråkigt och smärtsamt men springer nästan hela vägen. Inne kl 21.00, 1 timme från cut-off. Okej men för lite tid för mat, tvätt och sömn. Fixar allt men lägger mig först 23. ställer klockan på 04.00, ingen mer sovmorgon. Dags att vässa sig.


Dag 3 - 69km 3110hm - Tid ute 14h37min

Kommer iväg tidigare, 06.15. Lång dag framför mig. Måste skärpa mig idag, gårdagen var väl “bekväm”. Behöver vara mer "Patrik" och mindre Simon idag. Mer fokus på effektiv rörelse med kortare stopp. Mindre ge efter för bekvämlighet och pauser. Påbörjar en klättring, ringer Patrik på platån. Kul, lite känslosamt. Pratar lite taktik. Får höra: “Fokusera på cut-off-tiderna sen kan du ta det lugnt. Upp tidigt, gör distans i morgonsvalkan. Du ligger mitt i fältet. Ser stabilt ut.” Sväljer en snyftning. Han skulle vart här, tycker det är obeskrivligt tråkigt men förstår att det inte är mig det är synd om.

Kör på, passerar WaterPoint med god marginal till reptider. Lite problem med energi, äter mycket björnbär som växer längs vägen. Svårt för bars och fast föda. Funderar lite på hur jag ska lösa det. Kommer fram till Machynlleth, enda större staden där man kan köpa på sig mer mat. Springer in på första bästa affär och köper några barnmatsklämmisar. 2st läsk, en glass, en apelsin och 2 godispåsar. Stannar igen vid en kiosk och köper en glass till. Gott, gott, gott! Strax efter kommer Dropbag. Inga problem mot cut-off. Äter bra, packar om lite i löpvästen, skickar med lite nyköpt proviant i dropbag och sticker ut.

Det blir en lång eftermiddag. Gör sällskap ett tag med några britter. Trevligt med sällskap. Springer lite väg. Viker av och går i vad nu är klassisk grästuveknölig terräng, ser en möjlig bättre väg som går på andra sidan av en bäck. Vågar inte, vet inte vad som är “obligatorisk väg” orkar inte ta upp kartan. Går ifatt en medtävlande, Sophie, i en stigning. Har samma fart som mig. Gör sällskap, pratar en del om loppet och dagen, trevlig. I slutet av långa dagar är det ibland bara skönt med sällskap. Närvaro av någon som går igenom samma sak. Ett par fötter att följa. Två brutna i samma misär. När vi springer så får jag stanna flera gånger och “torrspy”, finns inget i magsäcken. Inte så illa som det låter. Okej känsla i kroppen, känner mig stark. Inga problem att springa utför. Springer före men springer fel. Väntar in Sophie och några andra och gör sällskap in i mål. Bra dag, bättre disponerad än dag 2 men fortfarande ganska konservativ i mitt tempo. 3 dagar kvar.

Dag 4 - 67km 1800hm - Tid ute 13h16min.

Dag fyra. En dag som bara ska bockas av, det närmaste vilodag man kommer på DBR. En transportdag mot dag 5, den riktiga dagen. Startar tidigt men efter Patrizia. Börjar direkt med stigning. Pratar med några britter. Några är utom tävlan, några är kvar. Psyket hos de som fortfarande kör fulla dagar utan möjlighet till officiell sluttid imponerar men visar en stark drivkraft. Inte här för prestation utan för självupptäckande. Efter några timmar kommer jag ifatt Patrizia som verkar gått ner i källaren och muttrar lite om varför man gör det här och så vidare. Påminner henne om att hon vill det här, egentligen. Gör sällskap med henne av och till under dagen. Pratar om livet, döden, cancer. Skrattar och gråter. Äter oss igenom gräsbevuxna kullar. Terrängen mindre dramatisk men likväl vacker och skiftande. Kommer in väl inom tid till supportstationen. Äter bra, börjar bli lättare att äta under loppet. Kroppen börjar anpassa sig. Känner mig lika stark dag 4 som dag 3. “It never always gets worse” - Horty. 

Gör sällskap med Patrizia från stationen men släpper henne när jag känner av illamåendet i nedförsbackarna. Stannar och kramar ur strumporna och tar bort lossnad tejp på fötterna, fotvård börjar bli mer viktigt. Nöter på en del själv. Fortsätter genom det välkända gräslandskapet. Ett speciellt gräs, grönrött, närmare vass. Ett strävt gräs som inte fåren vill äta. Fullständigt anpassad för klimatet, som tagit över kullarna. Ett resultat av tusen och åter tusen iterationer. Känner igen mig i gräset. Tänker att det kanske är det här jag är född för. Gräs-berg? Kan inte vara en slump. Halkar och ramlar när jag ska passera en bäck men det går bra. Patrizia ropar och kommer ifatt. Tydligen har hon sprungit fel någonstans. Fyller vatten i Waterpoint, svalkar fötterna i en bäck. Asfalt hela vägen till mål nu, 10km. Börjar tugga distans tillsammans. Känns bättre att “springa” än att gå. Tappar Patrizia efter ett tag. Kommer in till campet i dagsljus. Första gången. Yeay! Och det finns en pub! som stänger kl 20. 40min på mig. Tvättar av mig snabbt och ställer mig i pubkön. Känner av lite yrsel men hanterbart. Beställer en pulled-pork burgare, chips, en öl, en cola. Gott med något annat, speciellt att dricka. Får sällskap av Henrik. Packar om västen och dropbagen, punkterar några blåsor. Sovsäck 21.30. Dagen D imorgon.

Dag 5 - 70km 2846hm - Tid ute 14h10min

Dagen jag är rädd för. Startar med Henrik, som ska köra hela dagen, och Patrizia. Först liten kulle sen väg genom sovande samhällen. Ringer Marie. Börjar lära mig att mottagning finns i städer och kanske toppar. Annars inget. Ändå struligt, bryts men får växla några snyftande ord. Kroppen konstant tom och i slagläge. Svår att kontrollera känslor som man är van. Vi “springer” på bra men lämnar ändå Supportpoint på Guidetime, 10.15. Trodde vi skulle ligga bättre till. Höjdprofilen för resten av banan liknar mest sågtänder. Är redo för utmaningen, kroppen svara bra i uppförsbackarna. Patrizia börjar däremot tappa mot oss, vi väntar in för att stämma av. Tydligen låg på energi. Jag behöver hålla farten uppe nu när energi finns. Man vet aldrig när och om man faller. Ändå lite dåligt samvete, men litar på att hon reder ut det. När man springer ultror stöttar man och hjälper så mycket man kan men ansvaret faller alltid på individen att genomföra. Henrik följer strax upp och vi följs åt nästan hela dagen. Han lite piggare på grund av några halvdagar. Tar rygg på den energin. 

Avverkar en serie med många branta, gräsbeklädda backar. Känner mig stark uppför, ömma knän nerför. Hanterbart. Tacksam för vädret! Svalt, fuktigt och luften är så syretät att lungorna jublar. Lite synd på vyerna men ett offer jag gärna gör. Kontrasten är stor mot de inledande varma dagarna. Då var det andning och hjärta som bromsade. Nu är det lår och knän, som det ska vara. Framme vid Waterpoint, äter mat jag burit sen supportpoint och lämnar 16.30. 2h före cut-off. Skönt! Nä, fantastiskt. I den långa backen upp till “Pen Y Fan” testar jag tanken att klara dag 5. Känner ett litet mentalt glädjeskutt men vågar inte släppa än. Fortsätter över den dramatiska naturen. Berg och dalar helt klädda i grönt. Vyer som kommer och går med dimman. Vita, betande, prickar på slänterna. Vinden och regnet kommer och går, ökar och minskar. Niklas och Robert, kommer ifatt i en nedförsbacke. Två andra betydligt snabbare svenskar. Varje dag passerar de mig någon gång, ju senare, desto bättre har jag skött mig. Idag betryggande sent. Gör sällskap ett tag men släpper iväg dem och Henrik. Orkar inte riktigt hänga med och tycker jag har varit duktig nog för idag. Poppar i musik i öronen, “Not Quite Classical” playlist på spotify, rekommenderas. Ser inga andra på berget, ensamt och mäktigt. Ner för sista backen, in i en skog, längs en bäck. Lerigt. 

Kommer ut på en väg, springer förbi en kvinna som säger att det bara är några hundra meter asfalt till mål. Shit, mål på dag 5. Det sjunker in. Jag klarade dag 5. Gör en mental tryckutjämning och en storm av känslor forsar genom mig. Stolthet, lättnad, kärlek, hemlängtan, saknad av min far. 

När du startar ett lopp du inte vet om du kommer klara. Och lyckas kämpa dig till den punkt där du ser att du faktiskt kommer göra det. Då händer det grejer. Det är nästan den bästa punkten. Många frågar om hur målgången kändes. Den är oftast blek i jämförelse. Det är den här punkten som räknas, kanske till och med anledningen till att jag är där överhuvudtaget. Den korta stunden lyckades fångas av ett kamerateam, som sen sände det på BBC, lite stort ändå.

Dag 6 - 63km 1300hm - Tid ute 10h18min

Vaknar upp lättare än någon annan dag. Sista dagen och den snällaste dagen! Mestadels lättare stig och väg. Fixar allt på morgonen, nöjd över att det är sista gången. Kommer iväg nästan precis 06.00. Tog bara 6 dagar att lära sig rutinerna. Belönas med en fantastisk soluppgång över kullarna. Några få medtävlande före, några få efter. Springer förbi en gammal gruva och på ännu äldre romerska vägar. Får ganska snart sällskap av Tim, en trevlig engelsman som jag springer med hela dagen. Många roliga samtal, han får höra hur vi i Sverige upplever England, jag får hör om hur de upplever Sverige. Jag kan ställa frågor om Brexit, deras relation till kol och hans syn på gamla koloniala england mot det nya. En rolig del med Ultralöpning som jag saknat. Träffa andra med människor från andra kulturer. Sakta blir det mindre natur och tätare mellan byarna. Vid Waterpoint går vi in på en riktigt gammal engelsk pub. Tim bjuder på en macka och en Cola. Tydligen så är dessa gamla pubar utdöende. Förr en samlingspunkt för samhällen. Nu blir de bara färre och färre. 

Fortsätter vidare längs vattendrag och gamla broar, över stadskullar och genom byar. Förbi gamla borgar och genom parker där folk spelar fotboll. Människor och aktivitet överallt. Tydlig kontrast mot de senaste dagarna. Sakta avverkar vi distans. Sista 6km tittar jag aldrig på klockan både jag och Tim matar på. Semi-maniskt. Får göra minimala ändringar i löpsteget för att avhjälpa en verkande del, bara för att få ont i en annan. Men ändå okej. Vi pratar inte längre. Bara gör jobbet, båda vill bara fram. Kommer fram till en större park. Ser en skylt som pekar mot “The Castle” vågar drömma om att det inte är långt kvar. Ser torn. Ser muren. Är det sant? Är vi framme? Springer förbi världens alla flaggor på upploppet. Springer under målbågen. Stannar. Skrattar av lättnad. Kramar Tim fast man inte får. Blir intervjuad av speakern på grund av min gråtscen kvällen innan. Sjunker ner på en solvarm gräsmatta. Tar av mig skorna. Får en öl av Tims fru. Jag ska inte springa mer. Inte stressa mer. Jag är klar. Jag är en av få finishers av Dragons Back Race 2021.

Slutord

Ett åtagande som Dragons Back Race kräver mycket, nästan allt. Månader, kanske år, lever man med det. Planerar, tänker, tränar, nojjar. Desto närmare man kommer desto mer rustar sig ditt sinne. En ständigt växande anspänning som förbereder sig för uppgiften, att göra det som inte anses rimligt. En nervositet, ett barnsligt studsande. Dags för äventyr!

Sen kommer starten. Den nya uppgiften kräver hela dig. Mitt i det finns inga svåra val, prioriteringen är självklar. Ta dig i mål. Gör ditt yttersta. Allt annat är sekundärt. Om du ska misslyckas, se fan till att gjort allt för att undvika det. Anpassa dig. Det är inte svårt att vakna fyra, ofta vaknade jag tidigare med skenande puls och en kropp som skriker att den är redo. Att släppas lös. En mäktig känsla. Ren, okomplicerad, utmattande. Finns bara ett jag, ingen förvirring. Färgerna är klara och rena. Inga nyanser. Att vara så fokuserad och gång på gång fortsätta när det självklara valet är att sluta stärker något djupt inom dig. Skapar en självkänsla fast förankrad i djupet av ditt innersta. Den sortens självkänsla man är trygg i när allt annat rör sig.

Efteråt kommer urladdningen. Själens utandning. Direkt börjar minnen förvrängas och skapar en förskönande bild som ditt mätta och utvilade jag kan förstå. Det vassa jämnas ut, tonas ner. I den polerade upplevelsen som är kvar kan du se saker du missade eller inte förstod när du var där. De nya insikterna rinner ner genom dig, ihop med andra erfarenheter, upplevelser, värderingar. Skapar tankekedjor, förståelse och en klarsynthet som är uppfriskande och lugnande. Utmattningen demonterade ner dig till de sista, ärligaste, bitarna. Vid återuppbyggandet finner du nya som passar med de andra.

Stora utmaningar kopplar ihop mig med något uråldrigt. En styrka och gåva från förfäder. Bekvämlighet gör vardagens drivkraft förvirrande och flyktig, medans stora utmaningar gör den enkel och självklar. Genom att tvinga kroppen till dess gräns måste det mentala ta över. Kroppen är en buffert som måste avlägsnas och där den slutar börjar viljan. Vill, vilja, ett kort ord men helvete vilken kraft och intressanta upplevelser som gömmer sig där, när man börjar utforska det.

Tack alla ni som läst! Tack.