Echappee Belle 2018

För två år sen träffades några ultralöpare, och över en fika bestämde de att springa ett lopp i Frankrike. Ett lopp som inte var så långt även om det var många höjdmeter. På pappret såg det lagom ut. Ett insteg till framtida UTMB.

Vad fel vi hade.

Efter lite efterforskning kom det fram att loppet skulle ha en terräng som var utöver det vanliga med extremt tuffa partier i högalpin terräng. Men tärningen redan kastad. Det gick inte att backa nu.

Så 2017 åkte jag, Erik och Patrik dit och skulle testa detta lopp. Kort sagt slutade det i besvikelse. Efter 25 timmar och 80 km bröt jag och Patrik. Erik en station tidigare. Benen var skapliga men huvudet svek mig. Jag kunde inte komma runt det faktum att vi hade 24h till av likadan terräng. Redan dagarna efter insåg vi att det var ett misstag att bryta och att vi måste återvända för att göra ett nytt försök. Och när det blev en negativ dragning i UTMB blev det ett faktum. Jag fick även med min kära fru som skulle springa 85 km. Vilket är detsamma sista 85 som på vår sträcka.

Sedan dess har jag ständigt haft Echappee på min ena axel. Flåsande, påminnande, pockande. Tvingade ut mig i mörka minusgrader i snötunga skogar. Släpade ut mig på pass jag annars sluppit.

Du vet vad du måste göra. Gör det. Nu.
Gör det igen imorgon.

Så för fyra dagar sen stod jag på startlinjen igen. Den här gången med Niklas, Erik och Patrik vid min sida. En dag senare skulle Marie och Catarina starta på 85 km resp. 57 km.
Jag och Patrik visste vad som väntade så vi matade på. Med korta stopp i stationerna och så hög effektivitet i rörelsen som vi vågade. Ett längre stopp blev det i Pleynet (67km) för mat och dropbag. Hit kom vi 2,5h snabbare än året innan. Det var även här som Marie skulle starta 8h senare. Vilket gjorde att jag nu visste att varje steg jag tog, skulle hon också göra några timmar senare. I början en trevlig tanke men vartefter banan vecklade ut sig i all dess grymhet blev det mer ett dåligt samvete. Av samma karaktär som när man tar med någon på en dålig biofilm.
I Gleysin blev det ett längre stopp till för 1h efterlängtad sömn. Banändring på grund av dimma gjorde att fick ta oss direkt till Super Collet. En sträcka om drygt 17 km istället för 10+10. Etappen efter Super Collet är den värsta jag gjort. 17,6 km, 1549m upp, 1465m ner. I tät, kall dimma. På ben redan som gjort 100 km och ca 8400 hm.
Väl framme kom kraschen. Jag ringde Marie. Hon hade det tufft. Ont i knät och om inte jag väntade på stationen skulle hon bryta eller vara tvungen gå ut själv på dåliga knän, ensam i natten. Fy. Fan. Vad jag grät. Efter 34h går det inte att hejda. Inte ens som relativt vuxen 36-åring. Jag ville släppa Patrik, visste att han skulle klara det själv. Starkare än mig. Ville vänta ca 2h på Marie och gå ut med henne. Marie var förståndig, tvingade mig att fortsätta med Patrik ut på nästa etapp. Näst sista. Hon var osäker på om hon skulle kunna komma vidare med knät. Riskerna stora. Gick rödögd ut med Patrik, kände från början att jag borde stannat men hade lovat Marie och jag kunde inte kontakta henne igen. Inre konflikten total. Svår att hantera rationellt.

Ventilerade med Patrik. Smsade Marie att jag skulle vänta på sista stationen om hon fortsatte.
Släpade mig fram, ständigt kontrollerande om jag hade mottagning. Väntade på besked. Efter ca 2,5h blev jag orolig. Hon borde vara framme nu. Insåg att jag räknat fel, hon var 3h bakom oss inte 2h… Precis när det gått 3h fick jag tag i henne. Framme, hade ont, skulle äta, vila och höra av sig. Väntan igen. Jag, totalt frånvarande från loppet. Fick svar om att hon skulle fortsätta och hade sällskap. Imponerad. Stolt. Kär. Skickade direkt fråga om jag skulle fortsätta eller vänta. Inget svar. Framme på sista. Marie var 5h efter. Tittade efter sovplats. Hittade ingen. Blev snabbt kall. 12,7 km till mål. Obeslutsam. Patrik väntade. Ångest. Ledsen.

Fortsatte.

Dålig människa. Hoppades Marie hade bra sällskap och skulle förstå. Ville bara i mål nu. Fanns ingen glädje kvar över målgång. Sjukt ont i båda knäna. Höll andan vid varje större steg nedåt. Övervägde att sätta mig på en sten i 5h och vänta på Marie. Dålig tanke. Börjar hallucinera. Ser kritor, maskar, ormar. Försöker flytta på en plastpåse med staven. Påsen var en sten.

Har ont i halsen. Får lock för båda öronen. Känner att kroppen börjar svika mig. Springer med Patrik sista biten. Tom. Passerar mållinjen 01:04. Tom. Ånger. Hur går det för Marie? Måste prata med Marie, förklara. Testar om tävlingsledningen kan hjälpa mig? Tydligen inte, problem med radion. Äter. Uppdaterar livetrail. Kommer Marie gå ut från sista? Refresh. Refresh. Refresh. Stopp. Framme 02.39… Status: In race. Imponerad. Stolt. Kär.

Duschar i kvarvarande kallvatten. Sover på brits i gympasal. Ställer klockan för att vara med Marie vid målgång. Vaknar. Möter upp med Erik som ska köra oss tillbaka. Står vid banan och snackar med Erik och Patrik när Marie plötsligt kommer med 2 tjejer till. 30 min innan vad livetrail estimerad. Glad. Lättad. Blir lite tårögd. Springer en bit med henne. Tar emot henne vid mål. Hon förstår. Tack Marie för att du finns och valt mig.

Att göra ultror är som att dricka livet som koncentrat. Alla känslor blir upphöjda. Murar och rustningar man som vuxen sätter upp rämnar. Att vara så nära sitt sanna jag är skönt. Känns rent och klart. När du sen ätit och vilat kommer skydden upp igen men du är närmare den du vill vara än innan. Någonstans har jag snappat upp nåt i stil med “det svåra är att bli den man var innan man blev den man är”. Varje ultra tar mig närmare den jag vill vara.

Förra försöket på denna bana såg jag mig själv som en konstant. Banan och vädret fick anpassa sig efter vad jag klarade av. Gick det inte blev jag arg på banan. Tyckte den var onödigt tuff. För många backar. Farlig. För mycket sten. Och så vidare.

I år, tvärtom. Banan och vädret är konstanterna. De är vad de är. Jag, variabeln. Mitt förhållande till utmaningen har jag makt över. Jag accepterade banan. Mätte inte distansen med klockan. Oviktig och ska avverkas hur som. Lät vädret komma, skifta som det ville. Välkomnade förändring. Har man inga förväntningar blir man inte besviken. Och hantera det faktum att det inte blev som man trodde är bland det svåraste som finns i en ultra.

En viktigt lärdom. Människor och situationer runt dig kan du inte alltid påverka. Men du kan alltid påverka hur du reagerar på din omgivning. En lärdom värd 43h av mitt liv.